Elsa Paulsson

- Nej säg inte sista åk!
- Eh men inte sista for ever, bara innan lunch, säger jag och skrattar.

Jag och Mange åker upp i liften och tar ett åk genom skogen i härligt massa lössnö, kommer ut precis brevid liftspåret och jag ser Mange göra världens vurpa och tänker att här är det farligt, han är inte den som ramlar i första taget till skillnad från mig;) Jag saktar ned men ramlar ändå, på den sprutsnö som bara är is. Det enda jag tänker är att nu kommer jag slå i min blåa skinka som kommer bli ännu värre.

 

Jag sätter mig glatt upp och inser att rumpan klarade sig, men ganska direkt känner jag smärtan i tummen. Åker ner till liften och säger till Mange att jag nog stukat tummen, men det är säkert ingen fara, bara bra för mig att vila några dagar så skinkan blir bättre.

 

Under mattelektionen på eftermiddagen inser jag att jag kanske borde åka till sjukstugan ändå, drar dit, väntar två timmar på doktorn, hinner dricka tre koppar kaffe, läsa alla tidningar och bli hyperaktiv innan han kommer.

 

Den snygga doktorn klämmer och känner på min tumme och frågar vad som gör ont och hur mycket jag kan röra den. Det är ingen där som kan röntga den så jag ska få komma tillbaka i morgon, men den är antagligen bruten och behöver opereras och vad synd att det är så tidigt på säsongen. Börjar i hjärnan omplanera mitt liv; leta jobb, åka hem, utbilda mig till något vettigt, ta en fetlång semester, fast jag vill åka snowboard. Försöker hålla tårarna borta medan sjuksköterskan gipsar och vad synd så tidigt på säsongen. Tvingar tillbaka gråten och nästa sjukskötare kommer och hjälper till och vad synd att det är så tidigt på säsongen. Och tack för ni är så stötande och positiva. Går hem och gråter två liter eller fem, sen intalar jag mig att det inte är brutet, har ju knappt ont, tar en sömntablett, sover 12 timmar till klockan ringer och det är dax att gå tillbaka och röntga.

 

När jag kommer dit och tar av gipset känner jag direkt att det är nog brutet ändå, eller hur känns det när något är brutet? Jag vet inte men svimmar när jag blir röntgad, vet inte vad det är med mig och sjukhus, sjukstugor och vårdcentraler men svimmar jämt, fast jag inte har speciellt ont.

 

Nu ska doktorn titta på bilderna och jag går ut till Ida i väntrummet. Jo det är nog brutet ändå. Tar en äcklig kaffe från maskinen för att vakna till lite när de kommer och hämtar mig och jag ska få mitt livs dom, dax att sluta åka bräda. För resten av säsongen iaf.

Fast han ser ingen fraktur, blir lite glad, men det kan vara jävligt illa ändå. Doktorn tar med mig till nästa rum, klämmer och känner, får två feta sprutor bedövning så han ska kunna bända, slita och testa ligamenten. Det värsta är nu ute slutet men det är svårt att säga med ligamentet på utsidan tummen då jag inte vet hur jag slog mig, att jag är så svullen och att jag har överrörliga ligament från första början.

 

Får tillbaka gipset och en ny tid den 19 december. Antagligen gips i 6 veckor. Men lite mindre ledsen att det inte var brutet.

 

Och allt detta skrev jag med vänster hand och det ÄR synd om mig :'(