Elsa Paulsson

Jag trodde den gick över i Lördags när jag fick åka lite bräda, men den kom tillbaka lika fort igen. Eller vad är det egentligen som spökar?

2 månader i Lappland, Tärnaby, under hösten, ingen snö, inte mycket att göra förutom att plugga, vilket man blir väldigt opepp på när halva klassen bara är negativa. Ingen får säga eller tycka vad den vill utan att någon annan säger att det är fel.

Det var då den kom, lappsjukan, tankarna flög tillbaka till för fyra år sedan, destruktivt.

Sömnen som uteblev och oron över något som aldrig kommer att hända. Varför dessa tankar till mig nu, som ett slag i magen, helt utan förvarning. Jag tror att hjärnan har så lite spännande att fokusera på att den flyr tillbaka fyra år då hela hjärnan var full, full av fula tankar. Då var jag någon, hade något att tänka på, då jag hade ett liv, ett liv jag aldrig någonsin vill ha tillbaka. Egentligen. Fastän jag inte alltid ser det negativa, fastän jag ville ha det livet då. För att föra bort tankarna från sådant som var ännu värre, som att det gjorde saken bättre... Jag skrämmer mig, är rädd för mig själv, litar inte på mig än.

Men i morgon åker jag till Stockholm och sen till Örebro, jag har ju höstlov nu! När jag kommer tillbaka om en och en halv vecka SKA åtminstånde en lift vara igång och det SKA vara fullt med snö, då mår jag som jag borde!